buy some bing online
buy some facebook online
Lekande Lätt
Hej och hå. Nu är jag trött alltså. Har legat och vilat i typ en och en halv timme efter maten med Arvid och Lisa. Vi tänkte först laga mat men slutade med att de tog så lång tid att vi köpte på fläskfilé på city och lite hemmagjord sallad med fetaost, mumma.
Efter första vettiga måltiden på hela veckan(sjukhusmat är förjävla tråkigt) så såg vi på South Park och det var jättekul då dom drev med en död Michael Jackson och skönhetstävlingar för barn med runkande pedofiler och annat skoj. Hur som helst kände mig väldigt trött i soffan och slöt nog ögonen mer än en gång under avsnittet. Men hur skönt var det inte att få lägga sig i sin egen säng och vila ett tag.
Vaknar upp av att jag hör något konstigt ljud, tänkarna for åt att någon slog fingrarna i bordet eller att Rebecka poppar popcorn. Gick så långt i mina tankar att jag trodde jag hörde hur hon knapprade på datorn. Men det kändes bara fel för det låter inte så.
I irritationsmomentets klimax flyger jag upp ur sängen och öppnar dörren till vardagsrummet. Där står Dexter och spelar Guitar Hero. Jag blir typ galen och säger åt han att stänga av och springer typ in i köket och börjar diska ett glas för att slippa oljudet och för att ha någonting att dricka oboy ur. Undra om det är stroken som gör att jag är så lättirriterad. Så var det också förra gången, i alla fall enligt mamma haha.
Undra om Mattias vill spela lite Left 4 Dead med mig?
Strokepojken är tillbaka
Ja då ska vi se, vad ska man skriva om? Kanske om Mattias saftproblem eller hans mormor? Min mormor kanske? Eller kanske att jag är på sjukhuset igen och inte får fara hem. Suck.
Kan dom inte hitta vad som är fel på mig? Jag tror att det kanske är jag som är felet, Vem vet? Hur som helst så känns min fot domnad fortfarande och jag är fortfarande på sjukhuset.
Simon och Ia kom med lite godis idag. Fick dom att ta med sig Fridas mobila bredband också. Annars hade jag gått under. Har kollat på skruvade filmer sen i måndags, för det är det enda jag har på datorn. Internet är fan mig en mänsklig rättighet. Prova att gå utan det några dagar och se vad som händer. Nej, men skämt å sido, det är ganska så drygt att bara ligga och vänta hela jävla dagen, ursäkta min franska.
Stroke & Ovetande
Kära kladdisar. För cirka ett halvår sedan stog jag på jobbet och hackade lök. Helt plötsligt blev kniven, som jag höll i min vänsterhand, tung. Viftade lite granna med den och tyckte det kändes märkligt. Sen ställer jag mig upp från diskbänken, som jag stått och lutat mig mot, känner att benet är som en flaggstång en blåsig måndag. Jag känner mig även lite yr och lägger ner kniven och stödjer mig mot diskbänken. Står där en stund och tänker vad är det som händer. Går in på toan, tvättar mig i ansiktet och de hela har som gått över. Jag pratar med min arbetskolega och vi skämtar om att jag kommer dö och sånt men kommer fram till att det nog bara var stressen som gjorde det.
Ett halvår senare, förra fredagen, då händer samma sak igen. Har just hackat lök för matlagning hemma och satt mig vid datorn för att byta musik. Då känns armen sådär seg igen. Börjar fundera om jag är allergisk mot lök, men sådanna symtom känns bara dumt. Det hela går över och allt är frid och fröjd. Anledningen till att jag inte uppsökt läkare för dessa två incidenter är att min filosofi är som följer; mår man bra så är de bra. Om ni förstår vad jag menar.
Då till den lite värre händelsen på lördagen den 18/4, eller rättare sagt söndag morgon för klockan var efter tolv.
Jag hade varit ute och gått, hälsat på Annette och gått runt ännu mera, då jag inte hade något speciellt att göra. Vandrade runt lite i stan och kollade på fulla ungdomar. Kände att jag behövde mat, gick upp på stures(där jag själv jobbar såklart). Jag surrar lite med dom och trängs med folket, beställer tillslut en burgare, får min dricka och väntar i luckan. Känner att drickan blir tung. Poängterar detta till Azad som tagit min beställning, jag säger något i stil med "min arm domar bort" och "nu kan jag inte stå", då benet började ge vika.
Denna gång var det ordentligt, inge småtjafs här inte. Försöker balansera, ramlar bakåt in i kön. jag ber om ursäkt och säger att min vänstersida är bortdomnad. Dom tror antagligen att jag är full. Azad och gänget börjar förstå att det är allvar och säger att jag ska komma in. Försöker tränga mig igenom andra kön och stupar nästan över ett gäng småglin som sitter på golvet. Drar upp dörren efter två tre försök och staplar in. Min chef, Sami, Hjälper mig sätta mig på en stol, en stol som jag omedelbart trillar av. Jag får helt enkelt lägga mig på golvet. Han ringer 112 direkt(stort tack!)
Medan jag ligger på golvet med Alans hand på mitt bröst, som konstaterar att jag har snart hjärtat liggande bredvid mig om jag inte andas lugnare, så funderar jag vad fan det är som händer. Kroppen ska inte ge vika bara sådär. Vad har jag drabbats av. Tumör? Hjärtattack? eller va fan är de. Kan säga att stroke inte fanns med på listan. Men mina medicinska kunskaper sträcker sig så långt som alvedon är lika med mindre huvudvärk.
Ambulansen kommer och dessa två herrar är stora och starka lyfter upp mig på en bår ganska omgående, frågar om jag druckigt alkohol, tagit droger eller dansat limbo. Ne, sista var nog inte med där, men ni fattar galoppen. Mina svar är så tråkiga att till och med Carl Bildt har roligare när han blir nekad inträde till Sri Lanka. Jag sägar att jag varit ute och gått några timmar. För de hade jag också.
Åkturen till sjukhuset känns ovanligt lång, väntan i akutrummet kändes som en evighet, fick en nål i armen, fick svara på massa frågor och sen for jag på någon slags röntgen. Jag tror det var ren skiktröntgen, men skitsamma, för dom hittade inte någonting där. Fick åka på intensiven och Sami var där till tre då kom Roger och vi fick vänta till femtiden, det var en riktigt röjarnatt, innan läkaren han komma och prata med oss. Han snackade om borelia, men det var de ju inte. 
Roger for hem och sov i en timmer och kom sen tillbaka, överläkaren pratade med oss, pappa kom, och läkaren sa att jag skulle få åka till Umeå. Efter en natt utan sömn begav jag mig i en ambulans på en, lite över 2 h, färd norrut.
Jag var sjukt, haha, nervös när jag kom fram.
Men vi kan väl ta det en annan dag, eller? Vänta det bestämmer ju jag.
Så fortsättning följer..