Stroke & Ovetande

Kära kladdisar. För cirka ett halvår sedan stog jag på jobbet och hackade lök. Helt plötsligt blev kniven, som jag höll i min vänsterhand, tung. Viftade lite granna med den och tyckte det kändes märkligt. Sen ställer jag mig upp från diskbänken, som jag stått och lutat mig mot, känner att benet är som en flaggstång en blåsig måndag. Jag känner mig även lite yr och lägger ner kniven och stödjer mig mot diskbänken. Står där en stund och tänker vad är det som händer. Går in på toan, tvättar mig i ansiktet och de hela har som gått över. Jag pratar med min arbetskolega och vi skämtar om att jag kommer dö och sånt men kommer fram till att det nog bara var stressen som gjorde det.

Ett halvår senare, förra fredagen, då händer samma sak igen. Har just hackat lök för matlagning hemma och satt mig vid datorn för att byta musik. Då känns armen sådär seg igen. Börjar fundera om jag är allergisk mot lök, men sådanna symtom känns bara dumt. Det hela går över och allt är frid och fröjd. Anledningen till att jag inte uppsökt läkare för dessa två incidenter är att min filosofi är som följer; mår man bra så är de bra. Om ni förstår vad jag menar.

Då till den lite värre händelsen på lördagen den 18/4, eller rättare sagt söndag morgon för klockan var efter tolv.

Jag hade varit ute och gått, hälsat på Annette och gått runt ännu mera, då jag inte hade något speciellt att göra. Vandrade runt lite i stan och kollade på fulla ungdomar. Kände att jag behövde mat, gick upp på stures(där jag själv jobbar såklart). Jag surrar lite med dom och trängs med folket, beställer tillslut en burgare, får min dricka och väntar i luckan. Känner att drickan blir tung. Poängterar detta till Azad som tagit min beställning, jag säger något i stil med "min arm domar bort" och "nu kan jag inte stå", då benet började ge vika.
Denna gång var det ordentligt, inge småtjafs här inte. Försöker balansera, ramlar bakåt in i kön. jag ber om ursäkt och säger att min vänstersida är bortdomnad. Dom tror antagligen att jag är full. Azad och gänget börjar förstå att det är allvar och säger att jag ska komma in. Försöker tränga mig igenom andra kön och stupar nästan över ett gäng småglin som sitter på golvet. Drar upp dörren efter två tre försök och staplar in. Min chef, Sami, Hjälper mig sätta mig på en stol, en stol som jag omedelbart trillar av. Jag får helt enkelt lägga mig på golvet. Han ringer 112 direkt(stort tack!)

Medan jag ligger på golvet med Alans hand på mitt bröst, som konstaterar att jag har snart hjärtat liggande bredvid mig om jag inte andas lugnare, så funderar jag vad fan det är som händer. Kroppen ska inte ge vika bara sådär. Vad har jag drabbats av. Tumör? Hjärtattack? eller va fan är de. Kan säga att stroke inte fanns med på listan. Men mina medicinska kunskaper sträcker sig så  långt som alvedon är lika med mindre huvudvärk.

Ambulansen kommer och dessa två herrar är stora och starka lyfter upp mig på en bår ganska omgående, frågar om jag druckigt alkohol, tagit droger eller dansat limbo. Ne, sista var nog inte med där, men ni fattar galoppen. Mina svar är så tråkiga att till och med Carl Bildt har roligare när han blir nekad inträde till Sri Lanka. Jag sägar att jag varit ute och gått några timmar. För de hade jag också.

Åkturen till sjukhuset känns ovanligt lång, väntan i akutrummet kändes som en evighet, fick en nål i armen, fick svara på massa frågor och sen for jag på någon slags röntgen. Jag tror det var ren skiktröntgen, men skitsamma, för dom hittade inte någonting där. Fick åka på intensiven och Sami var där till tre då kom Roger och vi fick vänta till femtiden, det var en riktigt röjarnatt, innan läkaren han komma och prata med oss. Han snackade om borelia, men det var de ju inte. Roger for hem och sov i en timmer och kom sen tillbaka, överläkaren pratade med oss, pappa kom, och läkaren sa att jag skulle få åka till Umeå. Efter en natt utan sömn begav jag mig i en ambulans på en, lite över 2 h, färd norrut.

Jag var sjukt, haha, nervös när jag kom fram.
Men vi kan väl ta det en annan dag, eller? Vänta det bestämmer ju jag.

Så fortsättning följer..